Sida 218
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. D. I hvilka afseenden är normalprosan sparsammare på ord?
mindre behof af inskränkningar, och när hon behöfver sådana, plägar hon, som vi nyss anmärkte, i allmänhet ej ställa dem sist.
Nästan ännu viktigare för samtalsspråket än de inskränkande tilläggen äro de förstärkande. Dessa kunna bestå i starkare uttryck eller i liktydiga uttryck, som icke äro starkare, eller, slutligen, i enbart upprepande af samma uttryck. De två senare arterna af tillägg tjäna till att förstärka begreppet därigenom, att de tvinga åhörarens tanke att längre dröja vid detsamma och således mera fullständigt tillgodogöra sig dess innebörd. Hvad särskildt angår de tillagda synonymerna, kunna de ju belysa begreppet från en ny sida och på detta sätt göra intrycket lifligare och starkare.
Tillägget af ett stegrande uttryck är naturligtvis kraftigast. Den motsvarar förträffligt den stegring af känslan, som ofta inträder, när man riktar sin uppmärksamhet på något: i första ögonblicket betraktar man saken mera lugnt, och därför erbjuder sig till en början blott ett svagare uttryck, men därvid växer känslan eller insikten i sakens betydelse, och man drifves till att genast förstärka sitt uttryck. Ur hvardagsspråket kunna vi välja följande exempel: »De' vill ja' visst, de vill ja' rysligt gärna»; »De' ä' en osanning, en gemen osanning»; »Nu ä' de' bäst för dej, att du gör så; du ä' alldeles tvungen att göra de'; de' ä' förbi me' dej, om du inte gör de'.»
Stegringen är, som vi märka, af ganska stor
Källa: Project Runeberg ·