Sida 219
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. D. I hvilka afseenden är normalprosan sparsammare på ord?
verkan. Också hafva högprosan och poesien af ålder begagnat stegring (s. k. klimax) såsom retorisk figur. Denna kan naturligtvis användas ej blott vid tillägg rörande samma sak, utan äfven vid uppräkningar, då man vill på ett verksamt sätt variera uttrycket; så heter det t. ex. i Fritjofs saga:
»Rikt var huset: hvar helst som du skådade, mötte ditt öga fyllda källrar och proppade skåp och rågade visthus.»
Men bruket af klimax har sina faror. Dels kan man i sin sträfvan att föröka intrycket råka in i en påtaglig öfverdrift; dels kan man af ouppmärksamhet göra en sammanställning, som på den grund, att man i allmänhet låter det starkare uttrycket komma efter det svagare, kan uppfattas såsom en åsyftad klimax, men där det senare uttrycket i själfva verket är svagare än det föregående; sammanställningen förefaller då löjlig. En sådan s. k. »antiklimax» är det någon gång hörda utlåtandet: »De' kan hända den bäste, de' kan hända mej.»
Tilläggandet af synonymer för att förstärka intrycket, helst genom att framhålla flera sidor af saken, tillhör visserligen icke uteslutande samtalsspråket, utan brukas i all slags framställning och dess mera, ju angelägnare man är att få ett målande och fylligt uttryck. Normalprosan begagnar sig dock minst af denna utväg. Från talspråket
Källa: Project Runeberg ·