Sida 220
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. D. I hvilka afseenden är normalprosan sparsammare på ord?
kunna vi påminna oss sådana exempel som: »Han svor å' dundrade å' regerade å' slog i bordet, så att tallrikarna hoppade å' dansade», och i synnerhet sammanställningar af substantiv eller adjektiv, t. ex. »rim å' reson», »hus å' hem», »barn å' blomma», »sus å' dus», »lust å' glädje», »lös å' ledig», »glad å' lifvad», »frisk å sund», »sjuk å' eländig» o. s. v. Många af dessa stående förbindelser, som företrädesvis brukas i samtalsspråket, utmärka sig, som vi veta, genom allitteration eller också genom slutrim, och åtskilliga af dem äro bevarade från forntiden. -- I hopande af synonymer kan särskildt ovettigt eller smeksamt talspråk gå ganska långt; så kan man få höra barn, då de bedja sin mor om något, säga: »Åh, lilla söta snälla rara go'a älskade gulle Mamma! får vi de'?»
Blotta upprepandet af samma uttryck till förstärkande af begreppet är icke alltid en så tarflig utväg, som det kanske kunde tyckas. Med stor fördel använder samtalsspråket detta upprepande för att eftertryckligt angifva, att något länge fortfar eller ständigt upprepas, t. ex. »Du bara läser å' läser», »Hvart ja' såg, så va' där bara skog å' skog»; »Där sitter gamla mor å' stickar å' nickar, stickar å' nickar.» Detta slags upprepande kan väl ej gärna förekomma i normalprosa, men är icke främmande för högprosa och poesi. I dessa liksom
Källa: Project Runeberg ·