Sida 221
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. D. I hvilka afseenden är normalprosan sparsammare på ord?
i talet kan ju äfven upprepandet vara det naturliga uttrycket för stark sinnesrörelse; om därvid känslobetoningen växlar eller ökas, så får tillägget nästan värdet af synonym eller stegring; t. ex. »Ja' har väntat länge, länge!» »Alla ha drunknat, alla!» »Ja' vill inte! Ja' vill inte!» o. s. v.
Men det måste medgifvas, att samtalsspråkets upprepanden i synnerligt många fall äro mindre att rekommendera och icke gärna användas i riktigt vårdadt tal. Så är det t. ex. med det barnsliga omtagandet: »En stor stor hund», »En liten liten flicka», »Det är så mörkt långt, långt bort i skogen». Halft på skämt säges »norsk-norsk», något vulgärt är »fin-fin». Och slutligen är det rätt märkligt, att eftersom våra vanligaste höflighetsformler hafva blifvit tämligen försvagade till sin betydelse, mången, som ej kan eller bryr sig om att variera dem eller inlägga mera känsla i dem, söker förstärka dem genom att säga dem två eller eller flera gånger, t. ex. »Tack, tack», »Ajö, ajö, ajö», »Välkommen, välkommen» o. s. v.
Upprepandet i allmänhet brukas mera af vissa individer än af andra. Synnerligen vanligt är det ju hos barn; de kunna, som bekant, bli »odrägliga» med sitt »käxande». Och för öfrigt torde vanan att säga om samma sak med samma ord oftare förekomma hos unga eller mycket gamla personer än hos medelålders; och oftare -- påstås det -- hos kvinnor än hos män.
*
Källa: Project Runeberg ·