Read Runeberg

Om svenskan som skriftspråk

Originalsida 226
Originalsida 226
Originalsida 226
Originalsida 227
226–227

Sida 226

Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism

förhållanden, som ligga utanför dessa relationer. För att ej lägga alltför stor vikt på uttrycket »tillfälligare», som från viss synpunkt kan anses vara mindre lämpligt, tillägga vi den alternativa benämningen historiska. Namnet berättigas däraf, att dessa skiljaktigheter äro resultat af vårt skriftspråks historiska utveckling (eller stillastående), så vidt utvecklingen (eller stillaståendet) icke sammanfallit med talspråkets.

De egenheter hos skriftspråket (i synnerhet normalprosan), om hvilka nu blir fråga, bero nämligen därpå, att skriftspråket dels icke upptagit de nyheter, som genomförts i talspråket, men i stället fasthållit sådant, som i talspråket blifvit föråldradt och öfvergifvits; dels försmått och bortrensat gammalt godt material, som talspråket bevarat, eller i andra afseenden (ofta godtyckligt och pedantiskt) mästrat språkbruket; dels på egen hand gjort lån från främmande skriftspråk, utan att fråga efter, om talspråket var benäget eller ens i stånd att deltaga i lånen.

Åt hvar och en af dessa hufvudpunkter skola vi nu egna ett kapitel. Men jag nödgas förbereda läsaren därpå, att jag icke kunnat göra framställningen så fyllig, som uppgiften kräfde, utan att vidröra ett ganska stort antal enskilda fall och

Källa: Project Runeberg ·