Read Runeberg

Om svenskan som skriftspråk

Originalsida 230
Originalsida 230
Originalsida 230
Originalsida 231
230–231

Sida 230

Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism

fall geografiskt-statistiska uppgifter om det bildade talspråkets särskilda former och uttryckssätt. Och icke ens den statistiska utredningen torde blifva till fyllest; ty det är ingalunda gifvet, att de flestes tal skall blifva i allo erkändt som det bästa, såsom det rätta rikstalspråket.

Af dessa skäl lär det väl icke kunna undvikas, att somliga af de uppgifter om talspråksformer och talspråksord, som jag här nedan meddelar, komma att förefalla en och annan bland mina läsare mer eller mindre främmande eller ock oriktiga, så att han anmärker: »Så brukar jag inte säja.» -- Nu torde det nog hända, att så godt som hvar och en af oss lider af den svagheten, att han tror just det talspråk, han själf begagnar, vara det bästa och det allmännast använda. Och jag vill för egen del visst icke förneka möjligheten, att jag någon gång som allmänt bruk angifver sådant, som i verkligheten tillhör ett mindre område, eller att jag såsom icke tillhörande talspråket betecknar något, som faktiskt kan vara tämligen vanligt i bildadt tal. Då jag emellertid vågar hoppas, att mina uppgifter i de flesta fall skola befinnas korrekta, så är det därför, att jag gjort personlig bekantskap med språkbruket i tre af Sveriges viktigaste (och i språkligt afseende sinsemellan ganska skiljaktiga) orter: Stockholm med dess omgifning, Skåne och Göteborg: i hvardera af de två förstnämnda orterna har jag tillbragt närmare tvänne årtionden, i den senare nära ett; på mitt eget talspråk torde

Källa: Project Runeberg ·