Sida 229
Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
skarp kontroll, liknande den, vi utöfva på det språk, vi skrifva; ty då vi tala ledigt och otvunget, egna vi ju ingen annan tanke åt språkformen än den, att vår åhörare skall förstå, hvad vi mena. Och under det skriftspråket väsentligen utgått från hufvudstadens eller i allmänhet Mälardalens språk (med någon påverkan från östgötskan) och i detta språkområde haft sin norm för tvifvelaktiga fall, saknar talspråket en erkänd norm, om ock hufvudstadsspråket påverkat de öfriga städernas språk och den bildade landtbefolkningens.
Men oaktadt alla lokala växlingar kan man likväl tryggt påstå, att vi hafva ett gemensamt (bildadt) svenskt samtalsspråk. Beviset ligger däri, att bildade svenskar, från hvilka landsändar de än komma, i allmänhet mycket väl förstå hvarandras ord och uttryckssätt.
Däremot blir det i många särskilda tillfällen, där lokala växlingar ega rum, svårt att fastställa, hvilket uttryckssätt är det allmännaste, och hvilket har en inskränktare utbredning. Vårt bildade samtalsspråk är nämligen ytterst otillräckligt undersökt af språkforskarna; dessa hafva nästan uteslutande riktat sin uppmärksamhet antingen på skriftspråket eller på landskapsmålen i inskränktare mening (de »obildade» folkklassernas dialekter), och inom dessa gränser hafva de jämförelsevis försummat de språkarter, som ligga närmast det bildade samtalsspråket: lågprosan och den stockholmska folkdialekten. Som saken nu står, sakna vi i de flesta
Källa: Project Runeberg ·