Om svenskan som skriftspråk

Om normalprosans konservatism ganska tydligt röjes i hennes tröghet och motvillighet att i sig upptaga sådana talspråksord, hvilka mycket väl kunde vara förenliga med hennes temperament så framträder denna konservatism ännu påtagligare i den seghet, hvarmed normalprosan (och skriftspråket i allmänhet) kvarhåller ord och uttryck, som äro föråldrade och obrukliga i det bildade och lediga samtalsspråket.

Innan jag anför exempel på sådana ord, måste jag erinra om, att det stöter på vissa svårigheter att åstadkomma en fullt exakt delning mellan de ord, som böra upptagas här, och de ord, som böra sparas till vårt elfte kapitel, d. v. s. sådana, som väl af skriftsvenska, men ej af talsvenska lånats från andra språk. Ty om åtskilliga gamla nordiska ord kan man veta, om andra kan man misstänka, att de icke blifvit oafbrutet bevarade af skriftsvenskan, utan i senare tid blifvit af denna upptagna från fornspråket, landskapsmålen eller något af de nordiska frändespråken; men ehuru sådana ord ju, strängt taget, måste kallas lånord, torde det dock af praktiska skäl, då de hafva en fullt svensk prägel, vara bäst att anföra dem här. Vidare bör anmärkas, att den inflytelse, som de tyska, i synnerhet de lågtyska, språken öfvat på vårt modersmål, icke alltid ligger så klart i dagen, att man med visshet kan afgöra, om ett ord bör räknas såsom fullt inhemskt eller ej. Och slutligen är det naturligtvis stundom alldeles omöjligt att säga, huruvida ett lånord,