Sida 274
Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
som nu förekommer endast i skriftsvenskan, icke under någon tid äfven kan hafva tillhört talsvenskan.
Att obetingadt förneka möjligheten, att det eller det ordet kan brukas i ledigt samtalsspråk, vore tydligen icke rådligt, och det är heller icke min mening att om de här nedan anförda orden påstå mera, än att de, så vidt jag kunnat finna, skulle låta besynnerliga och bokmässiga, om de blefve använda i ett otvunget samtal mellan närmare bekanta.
Säkrast afgöres frågan om brukbarheten, då det gäller formorden. Af pronominalformer bevarar skriften åtskilliga, som alls icke eller icke gärna tålas i ledig talsvenska; sådana äro: dess, ty i förbindelserna i i ty fall och icke för ty, denne(-a), detta, dessa, hvars, hvarje, en och hvar, bäggedera, bådadera, ehvad, dylik. Det samma gäller om de pronominella adverb, hvilkas förra del är hvar-, här- eller där-, och hvilkas senare del utgöres af någon bland prepositionerna (ut)af, ibland, efter, ifrån, för, igenom, (ut)i, jämte, med, emellan, emot, om, inom, på, till under, (ut)ur, vid, å, åt, öfver. Föråldrade och knappast brukbara i ledigt samtalsspråk äro vidare: hvarest, därest, så-, samma-, annor- och ingalunda, huru-, så- och annorledes, äfvensom sammansättningarna med -städes.
Källa: Project Runeberg ·