Sida 275
Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
Prepositionerna förutan, förutom och jämte torde numera icke gärna användas i umgängesspråket; det samma kan påstås om formen uppå och i allmänhet äfven om å. Och slutligen böra vi erinra oss, att skriftspråket, i motsats till det otvungna samtalsspråket, bevarat konjunktionerna ock, än -- än, ty, medan, såsom, emedan, ehuru, enär, adverben alltså, endast, negationerna ej och icke samt af hjälpverben infinitiven skola och presens tör.
Denna förteckning är väl ej alldeles fullständig, men vittnar dock tillräckligt både om skriftspråkets konservatism och om dess stora behof af formord för att uttrycka den logiska förbindelsen på ett klart och omväxlande sätt.
Såsom exempel på gamla »innehållsord» (eller »betydelseord »), som bevarats (eller återupptagits) i skriftspråket, skola vi nöja oss med ett mindre urval. Först några adverb, som stå formorden nära: fordom, å nyo, stundom, understundom. Andra exempel äro: mångahanda, forn, idog, fager, ymnig, konungslig, tvehågsen; fägring, hägn, hägnad, skygd, mandom, häfd(er), later, frände, fränka, utsago, gensaga; (gen)mäla, (för)tälja, spörja (sällspord), varsna, te stig; förete, skifta (skifte, skiftesrik o s. v.), jaka.
Källa: Project Runeberg ·