Sida 278
Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Skriftspråket har ändrat eller öfvergifvit gammalt språkbruk
kan göras än den, att de äro »hvardagliga» och hittills icke fått insteg i vårdad skriftlig framställning.
Men normalprosans granntyckthet går stundom så långt, att den kommer i strid med hennes konservatism. Det händer nämligen, att normalprosan, i sin omsorg om språkets »rykt och redighet», i sin sträfvan att normera och reglera språkets fria växt, -- det händer, att hon därvid rensar bort åtskilligt gammalt godt språkmaterial, eller att hon hårdhändt, stundom med trångsynt pedanteri, söker genomföra grammatiska bestämmelser, som ej hafva tillräcklig grund vare sig i talspråket eller i äldre skriftspråk.
Ett af de mest påfallande exemplen på vårt nuvarande skriftspråks (särskildt normalprosans) obefogade stränghet mot vissa gamla, i talspråket ännu lefvande former företer tredje personens personalpronomen. I vår gamla bibelöfversättning påträffa vi uttrycken: »de ledde honom bort till att korsfästan», »därföre vill jag näpsan och släppan», »hvilken som kan tagat, han taget», o. d. Och vi känna ganska väl betydelsen af det -n och det -t, som finnas vidhängda verben; ty vi bruka ännu i vårt hvardagliga umgängesspråk dessa tillägg, nämligen -n (eller -en) i samma betydelse som honom, -t (eller -et) i samma betydelse som det; och dessutom använda vi den vidhängda formen -na liktydig med henne. I svenska medeltidsskrifter äro dessa pronominalformer ganska vanliga, men det nysvenska skriftspråket har allt omsorgsfullare bannlyst dem ur vårdad framställning. Det nästan öfverraskar oss
Källa: Project Runeberg ·