Sida 279
Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Skriftspråket har ändrat eller öfvergifvit gammalt språkbruk
att finna dem i dikter af BELLMAN, fru LENNGREN och A. G. SILFVERSTOLPE. Af nutida tryck är det nästan blott komisk poesi eller slagdängor af lägsta rang, som någon gång uppvisa sådana former. Och dessa pronomina hafva genom skriftspråkets inflytande på det bildade talspråket så mycket sjunkit i socialt anseende, att de äfven i tal betraktas som slarfviga och af många undvikas. Men det är verkligen till förlust för vårt språk, att dessa korta och bekväma former äro på väg att försvinna. Särskildt för våra skalder skulle de vara alldeles ovärderliga, ty deras synonymer honom och henne äro ju oviga genom sin längd och hafva säkerligen tvungit mången skald att göra våld på meter eller mening.
Hvarför har man då varit nog oförnuftig att oaflåtligt söka utrota dessa ändamålsenliga former?
Svaret blir väl sannolikt detta: Skriftspråket, eller åtminstone normalprosan, fördrager ej det lediga umgängestalets förkortade ordformer, utan återställer dem helst till den gestalt, de haft, innan de förkortades. Och man har varit så mån om att i skrift få igen den gamla, »ordentliga» formen, att man någon gång skjutit öfver målet, t. ex. när de bestämda formerna rodnan, lydnan, skepnan (af substantiven rodna, lydna, skepna) i skrift -- och sedermera äfven i tal -- förvandlades till rodnaden, lydnaden, skepnaden, emedan man trodde, att orden
Källa: Project Runeberg ·