Sida 280
Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Skriftspråket har ändrat eller öfvergifvit gammalt språkbruk
blifvit förkortade på samma sätt som t. ex. månan af månaden, skillnan af skillnaden. När man nu ville göra de vidhängda (»enklitiska») pronominalformerna mera »städade» genom att förlänga dem, så kunde detta rätt behändigt gå för sig med -(e)n begagnadt såsom subjektsform, ty detta kunde utbytas mot han eller den, och med -(e)t, som kunde ersättas af det. Men vid formen -(e)n, begagnad som objektsform, och vid formen -na stötte man på svårigheter; -(e)n kunde väl ibland ersättas med den, men ej gärna i fråga om personer; att -na var en förkortning på den gamla ackusativen hona (eller hana) hade man glömt, ty den fulla formen af denna ackusativ var föråldrad. Man tog därför sitt parti och kasserade alldeles de omedgörliga objektsformerna -(e)n och -na, eftersom de ej läto normalisera sig till tryckvärdiga, ordentliga ord.
I det anförda fallet torde alltså skriftspråkets rensningsarbete grunda sig på ett slags resonemang, om detta ock i allmänhet icke legat fullkomligt klart för de skrifvande. Äfven i andra tillfällen synes förkastandet af gamla former hafva berott på de skrifvandes oförmåga att riktigt uppfatta dessa formers betydelse och berättigande. När man sträfvat efter att ur skriften utesluta t. ex. heldre och aldra till förmån för hellre och allra, så har detta
Källa: Project Runeberg ·