Sida 281
Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Skriftspråket har ändrat eller öfvergifvit gammalt språkbruk
sannolikt varit därför, att de senare formerna förefallit mera regelbundna i jämförelse med heller, helst och all, medan de förstnämnda betraktats som själfsvåldiga uttal. Och då den gamla objektsformen (egentligen dativen) dom eller dåm icke fått följa sin sidoform dem, beror detta nog därpå, att dåm med afseende på sin vokal icke lika bra som dem motsvarat de, deras. Af liknande anledning torde man ha undvikit singularformer på -er af substantiv och adjektiv, t. ex. slusker, glader, rasker, riker, hvilka ju icke bekvämt låta förena sig med det nyare språkets nominalböjning. Också utrycken »i ljusan låga», »på ljusan dag», »i rättan tid», »många Herrans år» o. d. tyckas hufvudsakligen därför, att de nu framstå som oregelbundenheter, hafva svårt att behålla sig i skriftspråket.
Likaledes kan man förmoda, att de gamla genitivförbindelserna till lags, till vägs, till tåls, till reds, till skänks, till viljes, hur dags, så dags m. fl. just genom sina afvikelser från nutida grammatiska regler ingifvit de skrifvande betänkligheter.
När allvarlig skriftlig framställning i regeln icke kan använda t. ex. orden »i jåns» »gona sej», »få nys om något», så ligger orsaken sannolikt däri, att dessa ord förefallit de skrifvande obegripliga och besynnerliga; att gona var en afledning af god, hade man förgätit; nys däremot torde ha förefallit mindre lämpligt af det skäl, att det så lätt kunde leda tanken på nysa.
Af det äldre språkets »orddubbletter» har
Källa: Project Runeberg ·