Sida 299
Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. C. Skriftspråket har i större omfång efterbildat utländskt skriftspråk
som lånandet till betydlig del gick ut på att rikta svenskan med uttryck för abstrakta förhållanden, alltså något, hvaraf umgängesspråket har mindre behof än skriften.
*
Om man genomögnar en svensk ordlista och därvid noga tänker efter, hvilka ord man själf skulle kunna begagna i ledigt och otvunget samtal, så stöter man på synnerligen många, som visa sig icke vara tillräckligt »lediga» och »otvungna» i tal, ehuru de mycket ofta brukas i skrift (särskildt normalprosa). Åtskilliga af dessa speciella skriftspråksord tillhöra en kategori, som vi redan förut omnämnt, i det de äro gamla svenska ord, som utdött i talspråket, men kvarhållits eller återupplifvats i skriftspråket. Vida talrikare äro likväl lånorden, och dessa befinnas oftast vara inkomna på litterär väg från tyskan, direkt eller genom dansk förmedling.
Bland dessa uteslutande eller hufvudsakligen litterära (ej i umgängestalet brukliga) lånord träffa vi jämförelsevis få enkla ord, men af sådana somliga i skrift mycket vanliga »innehållsord», som t. ex. bringa, skildra, blotta och blott (adj. och adv.)
Källa: Project Runeberg ·