Sida 317
Om skriftspråkets arter
till stor del samma språkmaterial, dock i sina hufvuddrag stå skarpt skilda från hvarandra. Dessa typer uppträda dock i verkligheten jämförelsevis sällan alldeles rena; oftast inträffar, att en skriftlig framställning företer någon, om ock obetydlig, blandning af typer.
Framför allt är det vanligt, att normalprosan, som ju är den allmännaste, mest brukade arten af skriftspråket, inverkar på och inblandar sig i andra stilarter. Det förefaller, som om man hade svårt att frigöra sig från normalprosans konventionella uttryck, och som om dessa, när man blott fått pennan i handen, trängde sig fram i skriften, utan den skrifvandes vilja och vetskap.
Ett ganska träffande exempel på detta förhållande kan hämtas från en slagdänga, som för åtskilliga år sedan var mycket populär i Stockholm; denna visa, kallad »Zandahls kanon», är i det hela skrifven på stockholmskt talspråk. Sista strofen lyder så här:
»Och denna här visan en smed hafver diktat, som uti polisen för oljud har pliktat; för när han var ute och såg på kanon, så var han på kulan -- den dumma kalkon!»
Här finnas ju rena talspråksuttryck: konstruktionen var ute och såg i st. f. »var ute för att se» och för i st. f. »ty»; de bestämda formerna kanon och kalkon i st. f. »kanonen» och »kalkonen», i polisen i st. f. »i (eller: på) poliskammaren» samt på kulan i st. f. »berusad», »drucken» äro ju
Källa: Project Runeberg ·