Sida 318
Om skriftspråkets arter
rent vulgära vändningar. Men bredvid dessa till talspråket hörande uttryck har strofen skriftspråksordet och i st. f. å', det föråldrade hafver i st. f. »har» samt denna här, en blandningsform af skriftspråkets »denna« och talspråkets »den här».
Emellertid har all poesi, som vi strax skola se, till en viss grad frihet att anlita så väl det nyare talspråkets som det äldre språkets ord och former. Märkvärdigare är, att sådan skrift, som utgifver sig för att meddela verkligt samtalsspråk, ändock företer starka inflytelser från normalprosan. Om man granskar dialogen i svenska komedier, romaner och noveller från vårt århundrades midt eller ännu något senare, finner man lätt, att språket ingalunda ger en trogen bild af den tidens lefvande talspråk, utan snarare af dess bokspråk; och äfven våra moderna dramatiska författare och novellister, som ju likväl vinnlagt sig om realism, kunna i dialogen ej alldeles emancipera sig från skriftspråkets uttryckssätt.
Särskild uppmärksamhet förtjäna våra tidningars språk, ty detta utöfvar ju f. n. det största inflytandet: nästan alla något så när bildade svenskar läsa regelbundet tidningar, och många läsa knappt något annat. I tidningar förekommer stor stilblandning; och detta är naturligt nog, ty tidningarna skola ju gifva besked om allt möjligt och hämta sitt stoff från mångahanda olika källor. Det, som mest direkt föreskrifver sig från redaktionen, är ledare, notiser, kritiker och kåserier. Bland dessa
Källa: Project Runeberg ·