Sida 340
Om skriftspråkets arter
uttryck, ja t. o. m. vulgära. Och detta framställningssätt slår an på sinnen, som mindre känna sig tilltalade af det höga, vördnadsvärda och häfdvunna, än af det innerliga, det fria, naturliga och nya, och hvilka först genom detta moderna framställningssätt kunna uppfatta de religiösa lärorna såsom tillkomna just för deras egen skull, tillämpliga just på dem. Vi veta också, att LUTHER (som han själf säger) med fullt uppsåt sökte närma sig det folkliga språket, sådant det talades på torg och gator.
Hvad angår poesien, använder hon åtskilliga fornformer af ett för henne egendomligt skäl, nämligen på grund af versmåttets och rimmets fjättrar, hvilka nödga henne att ibland välja en kortare, ibland en längre form. Men hon kan då, om det passar henne bättre, lika väl taga en ung språkform, som förekommer i talspråket, men ej godkännes i normalprosa eller högprosa. Vi möta alltså i poesi dubbelformerna: fädren och fäderna, neder, ner och ned, helge och helige, krigaresed och krigarsed, svarade och svarte, upp och opp, dagar och dar m. fl. Antalet af dessa växlingar har likväl blifvit i senare tider tämligen trångt begränsadt af bruket.
För den »bundna» stilen framkalla också meterns och rimmets bojor ofta egendomliga afvikelser från den ordföljd, som brukas i tal och prosa. Dessa egenheter i ordföljden bero till någon del på forntida svenskt bruk, till en del äro de efterbildningar efter utländsk poesi. De försvåra ej obetydligt uppfattningen af versens innehåll, och därför söka äfven
Källa: Project Runeberg ·