Sida 341
Om skriftspråkets arter
våra nyare skalder att så mycket som möjligt undvika dem. En sådan ordföljd t. ex., som vi påträffa i »Flyttfåglarna» af STAGNELIUS: »Af vindarna leken i storm sig förbytt», -- d. v. s.: »leken af vindarna», »vindarnas lek», en sådan ordföljd finna vi knappast hos en nutida skald. Men vanligen kvarstå ändock så pass många knaggligheter i ordföljden, att de afskräcka personer af bekvämt och trögt lynne från att läsa vers. Hvarken poesi eller högprosa lämpar sig för öfrigt för snabbläsning, ty själfva formen påkallar uppmärksamhet och bör njutas.
E. H. TEGNÉR har i den nyssnämnda afhandlingen om poesiens språk påvisat, att den högstämda poesien skyr ej blott vulgära och råa uttryck, utan äfven sådana, som smaka af pedanteri, af kanslistil, eller af speciell fackkunskap, vidare sådana, som äro svaga, matta eller obestämda samt slutligen sådana, hvilka äro eller låta som utländska och ej hafva en fullt svensk prägel.
Högprosan iakttager i det hela samma begränsning, men är något mindre exklusiv; hon kan nämligen, som vi förut antydde, just i dessa afseenden mera ansluta sig till mellanprosans uttryckssätt.
Till sist böra vi erinra oss, att välljudet spelar en vida större roll för poesi och högprosa än för andra språkarter.
Svenskan är visserligen i allmänhet ganska mån om välljud. Det märker man bland annat därpå, att personer, som taga sig nytt tillnamn, sorgfälligt
Källa: Project Runeberg ·