Sida 342
Om skriftspråkets arter
pläga undvika ett missljudande; det faller t. ex. icke gärna någon in att kalla sig Landlund, Strindstrand eller Sjösköld (namnet Grangren har dock förekommit).
Ett annat exempel på det svenska örats granntyckthet är, att vårt språk ej tillåter komparation af adjektiv med afledningsändelserna -isk, -ad eller -ande; den som råkar säga karaktäristiskast (eller -are), utsätter sig för att blifva beledd, och den lifvadaste säges blott någon gång på skämt. Tyskarna däremot komparera utan betänklighet adjektiv på -isch och -end.
Men i hastigt, oförberedt talande inflyta naturligtvis ofta stötande vokal- eller konsonantmöten eller ock oafsiktligt återkommande af samma stafvelse eller ord alltför tätt, eller t. o. m. ofrivilliga rim. Allt sådant gör ett mindre behagligt intryck och väcker stundom löje. Men det ursäktas lätt i det oförberedda talet.
I normalprosa, synnerligast om den blir föremål för snabbläsning, lägger man icke mycket märke till missljudande sammanställningar. Meningen: »Skytten sökte upp en fläck, beväxt med frostbitna aspar, ett stycke från kusten» skulle troligen icke verka stötande i normalprosa, men väl i högprosa, äfven om man läste tyst; och i vers vore ett sådant hopande af hårda, klanglösa eller klangsvaga ljud
Källa: Project Runeberg ·