Sida 343
Om skriftspråkets arter
alldeles omöjligt. Ty i högprosa, och ännu mer i poesi, fordra vi en behaglig omväxling af ljuden, liksom äfven af betoningen (rytmen); och vi äro så vana därvid, att vi t. o. m. under tyst läsning pläga ertappa förseelser mot välljudslagarna. Våra skalder och vältalare hafva kanske gjort oss något för granntyckta i detta afseende.
*
Mången af oss har som litet barn förtjust lyssnat till sin moders röst, när hon uppläst sköna verser, som någon af våra store skalder författat. Väl var af innehållet mycket för oss dunkelt, men ordens ljufva harmoni fängslade våra sinnen med underbar makt, en och annan klar och sann tanke blixtrade fram för vår unga själ, en och annan skön bild satte vår fantasis strängar i en ny, hänförande dallring.
Vi hafva som män gått ut i lifvet; vi se oss omkring, vi försöka att uppfatta och begripa de mångskiftande företeelserna i den värld, som omgifver oss. Kunna vi då komma så långt, att vi få en liflig känsla af den stora helhetsplan, som genomgår de oräkneliga enskildheterna, kunna vi tycka oss i vissa stycken skåda klart, och kunna vi glädja oss åt den sköna ändamålsenlighet, som här och där öppnar sig för våra blickar, -- då njuta vi forskningens ädla lön, om också mycket ännu kvarstår som dunkelt och oförstådt.
Källa: Project Runeberg ·