Om svenskan som skriftspråk

Emellertid blir det naturligtvis ännu bättre, om vi lyckas någorlunda förklara dessa olikheter. Förklaringen måste då komma att bestå antingen däri, att vi uppvisa, på hvad sätt de sammanhänga med och bero af den historiska utvecklingsgång, som talspråket och skriftspråket hvart för sig hafva haft, eller ock däruti, att vi finna dem bero på den ursprungliga egendomlighet, som tillkommer vare sig talspråket eller skriftspråket, just på grund af det särskilda sätt, hvarpå människan med sina yttre sinnen och sin tankeförmåga träder i beröring med, uppfattar eller frambringar den ena eller andra språkarten.

Det är således icke nog, att vi med språkhistoriens tillhjälp ådagalägga, att i vissa afseenden skriftspråket (särskildt normalprosan) är ålderdomligare än talspråket, och att i andra afseenden förhållandet är onmvändt. Vi böra därjämte tillse, i hvad mån människan är verksam på annat sätt i förhållande till talspråket än i förhållande till skriftspråket, och i hvad mån de faktiska skiljaktigheterna i tal- och skriftspråk kunna förklaras ur denna olikhet i verksamhetssättet.