Sida 57
Tankespråket och dess förhållande till tal och skrift
tal, utan att vi vilja det eller lägga märke därtill, öfvergår till yttre, så att vi, som det heter, »tänka högt».
En annan företeelse, som dock torde vara ovanligare, är den, att vi tro oss höra yttre ljud, när det i själfva verket blott är vår egen tanke, vi höra. Sådana »ljudhallucinationer» bero sannolikt på något slags sjuklighetstillstånd.
I allmänhet tyckas människorna vara sinsemellan ganska olika beskaffade i förmåga att tydligt uppfatta det inre språket, äfvensom i uppfattandet af detta såsom sitt eget eller såsom något utifrån kommande.
Välbekant är, att Sokrates plägade berätta om sin »daimon», ett andeväsen, som förmanade, varnade och undervisade honom. Man torde väl nu vara tämligen ense om, att Sokrates med sin daimon menat den yttring af det inre talet, som vi nu benämna »samvetets röst». Denna »röst» förnimmes ju mycket olika hos olika personer; hos Sokrates torde den hafva varit ej blott ovanligt stark, utan äfven ovanligt ofta hörd.
En annan inre röst har stundom uppfattats såsom kommande utifrån: det är
Källa: Project Runeberg ·