Sida 60
Tankespråket och dess förhållande till tal och skrift
att dessa ord måste bilda fullständiga satser, liksom skrift- och talspråkens. Tvärtom. Ej heller komma i det fria tänkandet alla orden till lika klart medvetande. Riktigt tydliga ljuda blott de viktigaste, de, som vid uppläsning skulle betonas starkt, själfva »hufvudsaksorden». De »formord» som i tal eller skrift skulle bilda det förenande kittet mellan dessa hufvudsaksord, mera kännas och anas, än blifva uttryckligen tänkta; t. o. m. hela satser, som tjäna till bindeled (länkar i tankekedjan), kunna finnas outtryckta, ej fullt medvetna, ej nående ända upp till »medvetandets tröskel». Och hufvudsaksorden hafva ofta för den tänkande individen själf ett alldeles särskildt, pregnant innehåll, de kunna innebära annat och mer, än de göra som skiljemynt människor emellan i det dagliga lifvet. Ty för den tänkande själf kunna dessa hufvudsaksord stå som rubriker eller öfverskrifter till hela tankekapitel, hvilka han förr har genomtänkt. De kunna vara nycklar till hela fack eller lådor i hans minne, hvilkas innehåll han ej behöfver framdraga, ty redan vid nämnandet af nyckelordet öfverskådar han med en enda blick fackets hela innehåll.
Denna abrupta, innehållsdigra form af tänkande höres stundom oförmedlad och oförändrad i talet eller snarare i ofrivilliga utrop. Genom att lyssna till en person, som har ovanan att tala högt för sig själf (»tänka högt»), skulle man kunna samla många exempel därpå. Men hvem som helst kan, när känslorna taga öfverhand och han ej tänker på
Källa: Project Runeberg ·