Sida 59
Tankespråket och dess förhållande till tal och skrift
så att säga, lupit fritt åstad på egen hand. Man finner, att det visst icke alltid är något logiskt sammanhang mellan tankarna, utan att en tillfällig likhet eller minnet af en, någon gång upplefvadt, samtidighet eller samvaro mellan två händelser, föremål eller förhållanden kan hafva varit tillräcklig att draga in tankeföljden i en ny riktning.
Just i en sådan fri, själfsvåldigt framilande tankeföljd hafva vi emellertid att söka det inre talandets egentliga, äkta språkform. Ty tänka vi på, hvad vi vilja säga eller skrifva, så tvinga vi -- med eller utan afsikt -- in vårt tänkande i talspråkets eller skriftspråkets vanliga former. Och grubbla vi på något, söka vi genom tänkande lösa en svårighet, så upptages vår uppmärksamhet så fullständigt af sakinnehållet, att vi alls icke kunna gifva akt på formen.
Hvad nu det obundna, fria tänkandet angår, så kan det icke betviflas, att det, för en normalt utrustad (ej döfstum) person, hufvudsakligen sker i ljudbilder, ett slags inre eko af den tänkandes ord såsom om han verkligen hade uttalat dem. Visserligen förekommer äfven tänkande med synbilder, när det gäller sådant, som man är van att se, men ej att höra, när man räknar med siffror o. s. v., men detta är dock mycket ovanligare.
*
Ehuru det alltså är regel, att man tänker uti ord, som ljuda för medvetandet, följer däraf icke,
Källa: Project Runeberg ·