Sida 72
Tankespråket och dess förhållande till tal och skrift
direkt, utan språkets förmedling, öfverflyttas till läsarens medvetande. Den, som har en mycket uppövad vana att läsa böcker både på svenska och flera utländska språk, kan stundom, något litet efter det han läst en bok, mycket väl erinra sig innehållet, men ej, på hvilket språk han läst boken.
Men i samma mån som det lästa är till innehåll eller form svårfattligare, mera nytt och ovanligt, läser man långsammare, stannar, reflekterar, läser om, jämför med något föregående eller följande eller också med andra böcker, särskildt uppslagsböcker. Man går alltså till väga på ett motsvarande sätt, som när man för sig själf, utan läsning, tänker på något nytt, något, som fordrar tankeansträngning.
Men, det måste betonas: man kan lättare och säkrare pröfva och bedöma det, som man har skrifvet, eller helst tryckt, framför sig, än det, som man blott har inom sig. Vi märka detta bäst, om vi granska våra egna tankar, sedan vi medskrifvit dem; de hafva då fått en sinnlig gestalt, i hvilken de vida lättare kunna göras till föremål för vår kritik, än när vi blott buro dem inom oss.
När människan är receptiv, blir alltså, som vi sett, läsandet på det hela ett bekvämare sätt för tillegnandet än hörandet.
Men när människan är produktiv, har däremot talandet ett afgjordt företräde framför skrifvandet såsom medel att lätt meddela sig med andra. Att
Källa: Project Runeberg ·