Sida 73
Tankespråket och dess förhållande till tal och skrift
tala går ju lika fort som att höra, men att skrifva går ojämförligt mycket långsammare än att läsa.
Vare sig vi nu tala eller skrifva, så framträder vid den produktiva verksamheten svårigheten att finna ord och vändningar. Vid obundet tänkande känna vi icke denna svårighet, ty då nöja vi oss för vår egen räkning med otillräckliga och mindre passande uttryck; de behöfva ju blott stå som antydningar om eller märken för det, vi veta oss mena; vi observera ej ens, att dessa uttryck äro inadekvata, förrän vi måste göra tankeinnehållet tydligt för andra. När vi tala eller skrifva till en annan, måste vi ju i främsta rummet tillse, att han förstår våra ord så, som vi vilja att han skall förstå dem. Vi måste ur hans språkförråd välja de lämpligaste uttrycken, vi måste alltså, innan vi tala eller skrifva, tänka på den andres språk, eller, så att säga, stämma vårt instrument efter hans. Detta göra vi omedvetet; till ett litet barn begagna vi andra ord än till en vuxen person, till en obildad andra ord än till en högt bildad.
Redan när vi tala, måste vi något, stundom ganska betydligt, modifiera vårt individuella tankespråk; men när vi skrifva normalprosa, och alltså först måste tänka på normalprosa, är skillnaden mellan denna och det obundna tankespråket så stor, att man kan jämföra förhållandet med tänkandet på ett främmande språk.
Tala eller skrifva vi om alldagliga ting, vid hvilka vi äro mycket vana, till personer af samma
Källa: Project Runeberg ·