Sida 74
Tankespråket och dess förhållande till tal och skrift
bildningsgrad som vi själfva, så infinna sig orden mycket lätt. Men om innehållet eller dess formuleringssätt är för oss nytt eller ovant, så har vårt språkminne ej det erforderliga ordet genast till hands, utan lämnar fram ur sitt förråd de uttryck, som tyckas stå i något sammanhang med den nya eller ovana tanken eller formuleringen. Bland dessa hafva vi att välja, och vi nödgas då ofta att väl tillse, att icke vi bestämma oss för ett uttryck, som kan gifva åhöraren eller läsaren en annan föreställning än den, vi åsyftat.
Mycket ofta finna vi, att vårt medvetande, våra omedelbara, ej i yttre språk uttryckta föreställningar, äro rikare till sitt innehåll, än de blifva, när vi uttrycka dem i ord; det yttre språket angifver, tycka vi, blott någon viss sida af tanken och kanske ej ens denna fullt exakt. Häröfver klagar mången. Så säger SCHILLER:
»Spricht die Seele, so spricht, ach, schon die Seele nicht mehr.»
Och IBSEN låter i »Lille Eyolf» Allmers säga:
»Det, at tænke, det rummer det bedste i en. Hvad som kommer på papiret duer ikke stort.»
Källa: Project Runeberg ·