Sida 75
Tankespråket och dess förhållande till tal och skrift
Vi vilja nu kasta en blick på talandet i och för sig. TEGNÉR säger:
»Med tanken talet föds på mannens läppar.»
Detta är sant så till vida, att tidsmellanrummet mellan det tänkta ordet och det sagda oftast är sa kort, att det ej hinner iakttagas. I allmänhet har ju tanken något försprång framför det talade ordet; såsom förståndiga människor rätta vi ju oss efter vår barnalärdom »att tänka, innan vi tala». Men i ledigt, otvunget samtalsspråk gäller tankens försprång mera innehållet än formen. Vi tänka på, hvad vi skola säga i sak, på målet. Hur vi skola uttrycka oss, bestämma vi ej på förhand för hvarje särskildt ord; hufvudsaksorden kunna göra undantag, men för öfrigt lämna vi ordvalet åt »ögonblickets ingifvelse». Därför inträffar det också ganska ofta, att vi råka i förlägenhet om rätta ordet, när vi komma till ett sakförhållande, som vi ej äro vana att benämna, eller när vi finna, att den benämning, som vi förut brukat i vårt tysta tänkande, kanske också någon gång i tal till andra, icke passar för situationen eller för åhöraren, som kanhända icke skulle begripa den, eller som kanske skulle taga anstöt af den.
Det är också mycket vanligt, att den talande blindt griper det första uttryck, som språkminnet erbjuder, men att detta ingalunda är det rätta, det, som exakt angifver hans mening och bäst passar för situationen och för åhörarens bildningsgrad och lynne. När den talande hör sina egna
Källa: Project Runeberg ·