Sida 77
Tankespråket och dess förhållande till tal och skrift
är ännu föga begagnad af författare och kan ej begagnas för meddelande till hvem som helst. Mera hjälp har man af förkortningar; dessa tillväxa också i antal, särskildt i fackskrifter.
Men den vanliga tidsutdräkten vid skrifvande beror ej endast på teknikens obekvämlighet, utan äfven och ännu mera därpå, att de flesta människor äro jämförelsevis föga öfvade i skrifning, d. v. s. författande. Undantag finnas nog; man träffar t. o. m. en och annan, som uttrycker sig lika fort i skrift som i tal, och ej få, som skrifva ledigare och bättre än de tala. Publicister hafva ofta en för annat folk hardt när otrolig förmåga att författa fort och väl. I allmänhet gäller det likväl, att människor visserligen kunna ha stor öfning i att författa skrifter af något visst slag, skrifter, som nära nog gå efter gifna formulär, t. ex. affärsbref; men komma de in på andra ämnen och former, så går skrifvandet trögt, äfven om de ledigt nog skulle kunna tala om samma sak. Det är då skriftspråksuttrycken för det ifrågavarande ämnet, som icke finnas till hands för dem.
Skrifver man något, vid hvilket man är mycket van, så att man är fullkomligt på det klara med de uttryck, som böra begagnas, då går skrifvandet så fort, som man hinner föra pennan, och tankeansträngningen är ringa. Men ju mera man behöfver tänka på formen och söka uttrycken, dess svårare har man att fasthålla sin ursprungliga tankegång, dess mera får det obundna tänkandet
Källa: Project Runeberg ·