Stjernor och menniskor

MÅNSKENSSVÄRMERI. 141

Med den gifna förklaringen, hvilken uppfattar kratrarne .såsom resultat af gasers bortgång i följd af månmassans afkylning, har äfven det faktum, att kratrarne blifva allt mindre i den mån de äro yngre, blifvit stäld i sitt rätta ljus.

På vallarne af större kratrar förekomma nämligen ofta mindre sådana, hvilka delvis förderfva de förra och således uppenbarligen måste hafva uppstått senare, hvaremot förstöringen af en mindre kraters vallar af en större ingenstädes kan uppvisas.

Med fasthållande vid de ofvan skildrade motsatserna hos de båda olika slagen af månens yta ledas vi genom konse-qvensen af denna uppfattning äfven till en förklaring öfver bergskedjorna i fråga om deras riktning och läge. Vid den genom den fortskridande afkylningen af månskorpan förorsakade sammandragningen af densamma, måste dessa motsatser, der de starkt begränsade hvarandra, gifva sig tillkänna genom uppkomsten af väldiga remnor. Genom sådana remnor framträngde sedan åter så småningom massor ur det inre, hvilka hade till följd att stycken af den hårdnade skorpan restes å ända och kanske äfven delvis omstjelptes. Så uppstodo längs hela rännan bergblock af större eller mindre sammanhang, det ena radadt intill det andra som länkarne i en kedja. Dessa bergblock måste derföre företrädesvis förekomma vid randen af mare-ytorna och i följd af remningslagen löpa parallelt med dessa.

De största svårigheterna har hitintills förklaringen af strål-systemen erbjudit. Håller man likväl fast vid sammanhanget mellan den ljusa tonen och spåren af mekaniska verkningar äfvensom vid den delvis enorma utsträckningen och det radiela förloppet af dessa företeelser, så torde gåtan ej erbjuda några större svårigheter, förutsatt att den af oss framstälda uppfattningen af månens utvecklingshistoria lägges till grund. Tychos strålsystem, af hvilket ett och annat parti sträcker sig öfver nästan hela den för oss synliga månytan, lemnar väl ej mer något tvifvel derom, att det ifrågavarande fenomenet ej är af uteslu-