Stjernor och menniskor

158 " MÅNSKENSSVÄRMERI.

mår uppvisa. Utvecklingsprocessen är i det stora hela den-sainma hos alla kropparne i solsystemet, ja hos alla himlakroppar öfver hufvud taget, och vi hafva i de mångfaldiga individerna deraf ej olika arter, utan endast olika utvecklingsgrader för ögonen. Töckenfläckar, stjärnhopar, solar, planeter, månar, kometer, stjernfall, allt kommer af samma urämne under tidernas lopp, alltifrån början af den första koncentrationen genom afkylning, ända till grusandet af den fasta och flytande massan genom sammanstötningar i verldsrymden.

Vilja vi likväl i detalj studera mellangraderna, så ha vi från början af skorpbildningen på den flytande himlakroppen ända till tillståndet af fullkomligt stelnande blott tre individer till vårt förfogande: solen, jorden och månen. I solen återspeglar sig jordens förflutna, i månen dess framtid.

Men båda erbjuda forskningen den fördelen framför jorden, att vi äro i stånd att öfverblicka deras ytor från pol till pol och följa de enskilda fenomenen i hela deras utsträckning i rummet, något som på jorden är möjligt endast i mycket begränsad utsträckning. På solen se vi de oerhörda eruptionerna, ehuru ej de sannolikt ännu alls icke lokaliserade härdarne för desamma. På jorden hafva dessa utbrott redan nedsjunkit till ett minimum och de ursprungligen stora eldäsjorna äro redan förstörda af vattenflöden.

På månen deremot, hvarest utvecklingsprocessen (massans afkylning och atmosferens absorption) försiggick snabbast, finna vi alla eruptioner slocknade, hvaremot kratrarne, just till följd af det blott kortvariga atmosferiska inflytandet äro i fullt antal och friskhet. Här fins det Rhodus, der vulkanologen kan dansa, ty här är den mark, som visade honom ursprunget till eruptionsverksamheteii i hela dess allmänlighet och till hela dess utsträckning.

Den som grundligen studerat månytan, måste vinna den öfvertygelsen, att jord- och månkratrarne äro af väsentligen samma ursprung, och han skall aldrig komma på den tanken, «