Stjernor och menniskor

66 MINIATURMÅLNING AF VERLDSALLTET.

»Den nya stjernan», fortfar Tycho Brahe, »fann jag utan töcken fullkomligt lik alla andra fixstjernor, blott med ännu starkare glans än stjernorna af första storleken. Dess ljusstyrka öfverträffade Sirius', Lyrans och Jupiters. Endast Venus kunde täfla med den i klarhet, när hon är närmast jorden. Personer med skarpa ögon kunde vid klar luft urskilja den nya stjernan till och med midt på dagen. På natten, när himmelen var molnhölj d och alla andra stjernor voro beslöjade, sågs den flera gånger genom moln af måttlig storlek.» Eedan i december 1572 började dess ljusstyrka att aftaga. I mars 1574 försvann den nya stjernan spårlöst för blotta ögat, sedan hon lyst 17 månader i rad. (Teleskopet uppfans först 36 år senare.)

Tycho trodde sig häri hafva sett bildningen af en ny verld, medan hans motståndare Cardanus ansåg den så plötsligt uppträdande och sedan åter slocknade himlakroppen för de vise männens stjerna från Österlandet. Andra påstodo, att man haft framför sig det imposanta skådespelet af en veiids undergång, förorsakad genom en oerhörd brand. Mädler och med honom de sansade astronomerne luta imellertid åt den åsigten, att denna företeelse blott vore ett upprepande af en redan år 945, under kejsar Otto den store, och 1264 likaledes i stjernbilden Cassiopea iakttagen utomordentlig ljusutveckling, som eger rum å en der befintlig verldskropp på vissa perioder med ungefär 300 års tidsskilnad. Efter denna beräkning borde skådespelet åter upprepas mellan 1880 och 1890. Framtiden får utvisa, hvad vi böra tänka om denna hypotes. Iakttagelsen har i andra stjernbilder hittills inregistrerat omkring 20 liknande fall, af hvilka likväl intet uppnår det omnämnda i storslagenhet. Ännu i nyare tid (det var natten till den 12 maj 1866) uppflammade vid s i stjernbilden Kronan en liten stjerna af nionde storleken. Att i den omätliga verldsrymden omhvälfningar försiggå, om hvilka vi ej hafva en aning, är ett faktum, som naturligen följer af himlakropparnes oändliga mångfald och antal. Att verldar uppstå och förgås, på det