Teknisk tidskrift 1921

VECKOUPPLAGAN, HAFT. 27

305

9 juli 1921

är därför nästan ensam om skadegörelsen i de arktiska och halvarktiska trakterna, det nordliga Norge, Färöarna och Island. (Från Vardö angives pälkräftan kunna bliva upptill 5 mm lång.) Vidare fordrar pålkräftan i allmänhet större salthalt än pålmasken, men kan dock lättare

ostkust är angreppet svagt. (Fig. x 5 visar prov på angrepp).

Olika träslags motståndskraft, skyddsmedel m. m. Beträffande olika träslags motståndskraft hava endast ett fatal upplysningar inkommit utöver, vad som meddelats be-

l

Fig. 16. Yarrah-trä, angripet av pålkräfta samt enstaka pålmaskar, c:a 25 år i vattnet (Hirtshals).

Fig. 17. Oskyddad furuplanka, 3 år i vattnet (Svendborg). Träet är angripet av pålmask samt isynnerhet av pålkräfta.

angripa på ställen, där vattnet tidvis är starkt förorenat av kloakvatten eller blandat med färskvatten. Pålkräftan kan nämligen vid dessa tillfällen lämna träet och sedan återkomma, när förhållandena återigen bli gynnsamma, medan pålmasken, som ej kan förflytta sig, under de nämnda omständigheterna dör.

1 Pålkräftans utbredning och dess beroende av vattnets salthalt, temperatur, ström m. m. I allmänhet uppgives att pålkräftans existensmöjlighet upphör, när vattnets salthalt är mindre än 1,5 %, medan motsvarande gräns för pålmasken, så som tidigare anförts, sättes till 0,7 å 0,8 %.

Vattnets temperatur har ock, som nämnts, sitt inflytande på pålkräftans förekomst. På Islands nord- och ostkust, där vattnets medeltemperatur är 3 — 40, är angreppet betydligt svagare än på syd- och västkusterna, där temperaturen är 4 — 6°; överallt, där temperaturen icke är lägre än 6°, synes pålkräftan kunna uppnå maximum av angreppsstyrka om förhållandena i övrigt äro gynnsamma för densamma.

I stora drag kan pålkräftans utbredning sammanfattas i följande:

Starkt angrepp i Nordsjön, Atlanten och Norra ishavet, sistnämnda ställe dock något mindre, när vattnets temperatur är under 40. Vidare starkt angrepp i Skagerraks och Kattegatts västliga del, något avtagande söderut längs Jyllands ostkust. Svagt angrepp förekommer i Kristianiafjorden och vid den svenska Skagerrakskusten ned till Marstrand, medan på den svenska Kattegattskusten praktiskt taget icke konstaterats något angrepp. I Bälterna ned till Langelands sydspets samt på hela Sonderjyllands

Fig. 18. Furuplanka, stryken 1 gång med »Sofor» 3 år i vattnet (Svendborg). Träet är svagt angripet av pålkräfta, men icke av pålmask.

träffande pålmasken. Träslagens motståndskraft kan också sättas i samma ordningsföljd som för masken. Det ser dock ut, som om hårda träslag skulle angripas relativt lättare av pålkräftan än av pålmasken (fig. 16 visar exempel på yarrahträ).

I allmänhet användas samma slags skyddsmedel mot pålkräfta som mot pålmask. Dock synas åtskilliga iakttagelser tyda på att pålkräftan lättare än pålmasken angriper trä, som varit impregnerat eller bestruket på ett eller annat sätt. Fig. 17 och 18 visa relativ inverkan av »Sotor». Vid försök i Norge har spikbeslagning visat sig vara det bästa skyddsmedlet, bättre än beslagning med järnplåt.

Pålkräftan tål bättre än pålmasken vattnets förorening vid kloakutbrott och i allmänhet all förorening av vattnet, såvida dessa föroreningar icke medföra någon väsentlig förändring av vattnets salthalt.

Vid långvariga perioder av högt vattenstånd, kan pälkräftan på grund av sin lättrörlighet röra sig uppåt träet, för att åter gå tillbaka nedåt vid lågvattensperioder, vilket är en omständighet, som bidrager att öka kräftans angrepp.

C. Angrepp av Chelura terebrans.

Förutom av pålmask (Teredo navalis) och pålkräfta (Limnoria terebrans) har även ibland angrepp av Chelura terebrans spårats.

Sådant angrepp har dock endast anmälts från ett fätal ställen, särskilt i Norge; där man dock uppgiver sig ej hava med full visshet kunnat avgöra om Limnoria eller Chelura orsakat angreppet.