Teknisk tidskrift 1921

1 OKT. 1921

VECKOUPPLAGAN, HAFT. 39

399

där många borrningar företagits, kunnat vinna en ganska klar bild av tektoniken på djupet.

Som förut nämnts följer saltvatten oljan i dess vandringar, och en saltvattenshorisont underlagrar under stort tryck därför oljenivån överallt. Börjar oljan tryta i ett visst borrhål, stiger saltvattensnivån, och hålet saltvattendränkes. Detta öde hotar vart enskilt borrhål såväl som i sinom tid området i sin helhet, och redan ha inom de mexikanska fälten betydande områden, som tidigare varit mycket produktiva, nu saltvattendränkts. Har man råkat borra något vid sidan om antiklinalens höjdkam, kommer såsom vidstående skiss åskådliggör, oljan snabbare att sina och ofta kan blott 50 m skilja ett produktivt borrhål från en saltvattenskälla, där man redan från början passerat oljenivån.

Men om ock vart borrhål sålunda har sin bestående livslängd, kan denna avsevärdt förkortas genom oförståndig drift. För hastig tappning lämnar nämligen den segflytande oljan ingen tid att rinna efter från omkringliggande område genom berggrundens porer och sprickor, saltvattnet bryter sig då i förväg in och dränker borrhålet. Att sedan åter få fram oljan är på grund av dess stora viskositet oftast omöjligt. De mexikanska oljefälten kunna uppvisa många exempel på huru genom skarp konkurrens och landets uppdelning på många intressenter en sådan oekonomisk drift i förtid saltvattendränkt hela områden. I allmänhet uttages vid rationell drift ej mer än 30 — 50 % av borrhålets kapacitet.

Efter denna allmänna bild av några grundlinjer inom oljegeologien i stort i den mån den äger tillämpning på de mexikanska fälten, kunna vi nu övergå att närmare skärskåda något av de viktigare oljefälten.

Förutom en del hitintills obekräftade oljeindikationer i västra Mexiko (Baja Calafornia) äro oljeområdena belägna utmed Mexikanska golfen och kunna hänföras till 2 större centra: Tampico-Tuxpandistriktet mellan hamnstaden Tampico och Tuxpanfloden och Teuantepec-Tabascodistriktet i södra delen av landet.

Olja påvisades först inom det nordligare området och den allra största delen av den olja som nu utvinnes kommer därifrån. Tampico-Tuxpandistriktet får alltså anses såsom det hitintills viktigaste oljedistriktet. Man kan här skilja på flera smärre, av varandra i det stora hela oberoende fält, såsom Ebanoområdet, Topilaområdet (saltvattendränkt), Panuco, »Southern Fields» med underdistrikten Tepetate (saltvattendränkt), Los Naranjos (delvis saltvatten), Amatlan, Zacamixtle, Cerro Azul och Los Potreros (delvis saltvatten), Cerro Amarilla m. m.

Jag vill i denna kortfattade framställning inskränka mig till att med några ord beröra de s. k. »Southern h ields», Mexikos utan tvivel hitintills rikaste oljebassäng, som även genom ett stort antal borrningar är bäst känt till sin byggnad. Oljekällorna äro belägna på en nästan rät linje i N.-S. riktning, utmärkande antiklinalens riktning. Längst i norr ligger Dos Bocas väldiga kratersjö, en bland Mexikos allra största källor, som emellertid ej lämnat ett enda lat olja till sina ägare, då genom oförsiktighet brunnen tog eld, brann i två månader och saltvattendränktes, utan att man kunnat göra något för att betvinga elden eller stävja oljeflödet. Källan beräknas ha haft en begynnelsekapacitet på över 150000 fat per dygn.

Söder om Dos Bocas vidtager nu en nästan sammanhängande produktiv zon, ofta ej mer än 500 — 800 m bred men över 60 km i längd. Det är en .väl markerad anti-

klinal, visserligen svår att skönja på ytan men väl igenkännlig genom rekonstruktion med tillhjälp av borrloggarna. På antiklinalens topp träffas olja på 1800 — 1900 fot, utåt skänklarna till 2300 fot, därunder erhålles saltvatten. Antiklinalen synes ha en skarpare lutning mot väster än mot

Fig. 4. Typiskt mexikanskt oljeland med borrtorn och inmurad produktiv källa (till vänster).

öster; det blir därför ofta vanskligt att placera ett borrhål väster om antiklinalens kam, blott några 1 o-tal m kunna här skilja en brunn på 100000 fat från en saltvattensbrunn.

Saltvatten synes redan tränga in i området i sin helhet såväl från norr (Tepetatefältet dränktes 1916 och Los Naranjos visar 1921 saltvatten i en mängd av sina mest produktiva brunnar) som från söder, där Los Potreros mest givande källa 1920 saltvattendränkts. Det är vidare påtagligt att inom de centralare delarna av fältet genom kortsynt konkurrens mellan bolagen, där var och en blott söker utvinna så mycket olja som möjligt, och landet är uppdelat i små lotter på många intressenter, livslängden av oljekällorna kommer att väsentligt beskäras.

Vissa delar av fältet ha givit oljebrunnar av mycket stor kapacitet. Inom Los Naranjos äro 75 — 100000 fat om dagen ej ovanligt för de bäst belägna borrhålen. Även

Fig. 5. Dos Bocas väldiga vattendiänkta »krater».

de individuella brunnarnas livslängd har varit överraskande lång, i Tepetate flödade Coronas brunn nr 7 i 9 år utan avbrott (1910 — 1919), varvid man tog ut c:a 30000 fat om dygnet. Inalles beräknas denna brunn ensam har levererat 75 millioner fat olja. Cerro Azul nr 4, tillhörig