Sida 140
Linköping.
ÖSTERGÖTLAND. AF JOHANNES SUNDBLAD.
Med Kölen menar man i inskränkt mening den bergskedja, som, gående från Nordkap, utgör gräns-skilnaden mellan Sverige och Norge till Fsemundsjön. Detta är dock blott en ringa del af denna mäktiga urbergsformation. Hon utgör nämligen benstommen för hela den skandinaviska halfön och grunden för dennas ytbildning. Så äfven för Östergötlands, ty dess båda hufvudsluttningar, såväl den södra från småländska höglandet som den norra från Tylö skog och Kolmorden, äro ej annat än utbredningar och förgreningar af denna formation. Den norra af dessa sluttningar utgör sjelf en dalgång, hvilkens södra kant följer Motala ström mot Glan, medan den norra bildas af de nyssnämda utgreningarne. Den genomflytes från nordvest till sydost af Haddebo eller Ysingeån och Finspongs- eller Emmaån, hvilka båda utfalla i sjön Glan. Bergstrakten, i hvilken dessa upprinna, är icke hög. I länegränsen mellan Tjällmo och Emma uppnår den största höjden med något öfver 400 fot öfver hafvet. Trakten är kuperad, uppfyld af sjö och skog, mellan hvilka mera odlade bygder finnas, såsom omkring Tjällmo, Hällestads och Yånga kyrkor.
Den södra sluttningen är vidsträcktare. Hon sänker sig från en vida liögre trakt, det småländska höglandet. Från detta går en landtås, en förskjutning af den gamla Holaveden, som bildar vattendelaren mellan Stång- och Svartån, hvilka, rinnande från söder mot norr, beteckna djupet af de tvenne dalgångar, af hvilka denna sluttning består. Svartådalen är bredare och sänker sig från en större höjd än Stångåns. Sommen, ur hvilken ån har sin upprinnelse, ligger omkring 500 fot öfver hafvet. Stångådalen består åter af en kedja af sjöar: Krön, Juttern* Asunden, Jernlunden, Rengen och Erlången, hvilka, sinsemellan förbundna af ån, afbörda sitt vatten genom denna i Roxen. Båda dessa dalgångar, men isyn-
* Dessa båda ligga dock inom Småland.
