Sida 188
SKÅNE. AF EVA WIGSTRÖM.
Sveriges sydligaste, mest befolkade och fruktbaraste landskap, »slätternas land uti Nord», herresätenas och jernbanornas frodiga amma, motsvarar ingalunda det rykte för prosaisk enformighet, som ännu till en del vidlåder provinsen.
Skånes natur erbjuder rik omvexling och skarpa motsatser, det har sina ödemarker, sandreflar, sina klippor, barrskogar och ljunghedar, omvexlande med frodiga slätter, löftunga bokskogar, blanka insjöar, dystra mossar och strida, forsande ådrag.
Komma vi till Skåne öfver den gamla riksgränsen emellan Skåne och Småland, så fortsättes här i norra delen af Östra Göinge härad, Kristianstads län, den småländska skogsbygden med klippig mark, barrskog och smärre sjöar. Och der nämda härad gränsar in till Bleking, fortsättas detta landskaps mjukare linier och blidare drag, tills naturen så småningom öfvergår i en skånsk slättbygd.
Här uppe i barrskogen spinner Linncea horealis sitt fina, doftande blomsternät öfver mossiga stenhällar; i kärrtrakterna utbreda lijortronsrankorna sina breda blad, och skogarnes lingon, blåbär och smultron äro en inkomstkälla för bygdens fattigare befolkning. Åkerbruket är ej så ringa, men dock idkas här en betydande slöjd, såsom träarbeten, korgflätning, smide m. m.
Kommande från Småland, letar sig Helgeå i slingrande bugter öfver den klippiga marken, än ystert hoppande öfver stenhällarne, än med buller och bång kastande sig ned för klippafsatser, än samlande sig till en strid, dånande fors, som till exempel vid den stora köpingslika byn Broby.
