Sida 183
BLEKING AF EVA WIGSTRÖM.
När man på kartan ser den smala landremsa, hvilken sträcker sig utmed Östersjön och som egentligen är en fortsättning af småländska berglandets södra sluttning, frestas man tro, att det blott varit en fordomdags näskonung, som kunnat komma på den tanken att göra den blott 3 å 4 mil breda remsan till ett särskildt landskap. Sjelfva dess namn tyckes också förskrifva sig från gamla sjöhanar, ty enligt folktron har benämningen »Bleken» eller Bleking uppkommit deraf, att de forna vikingarne här i vikarne funno sjön i »bleke», d. ä. spegelblänk och stilla. Så litet landskapet än är, har det dock fått ett stort rykte för sin blida, leende fägring.
Ju mindre man har att dela, ju noggrannare skiftar man ut, och så delar man här landskapet i skogsbygd, mellanbygd och strandbygd. Skogsbygden är en upplaga i fickformat af Smålands skogsnatur, är glest bebyggd, mångenstädes blott af backstugusittare i usla kojor, omgifna med små lappar af åkerland emellan stenrös och ljungbackar. Här och der vittna dock bondgårdar om aktningsvärda ansträngningar att odla den karga marken; men föga af nutidens rastlösa anda och hjelpmedel hafva ännu inträngt här.
Mellanbygden och strandbygden med sina afrundade klippor, löfskogar, bördiga åkrar och bug-tande åar tilltalar sinnet genom en egendomlig blid, vek skönhet, medan deremot skärgårdsnaturen står som en i djupa drag ristad illustration till den gamla sagan om en nordisk ande, som genom kamp och försakelse vinner seger i kulturstriden.
