Sida 149
VESTERGOTLAND. AF JOHANNES SUNDBLAD.
I den fördjupning, kvars gräns i norr utgöres af det vermländ-ska höglandet och nuvarande Tiveden, i öster af den utmed vetterstranden löpande bergåsen och mot söder af det småländska höglandet, inträngde en gång en djup vik från vesterhafvet. I omätliga tidrymder bröto sig dess böljor mot dessa stränder, men under det att tiden tyst täljer årtusende efter årtusende, börjar vattnet efter hand att falla undan, hvar-vid högre delar af denna hafs-botten sköto upp ur djupet. Dessa blefvo efter hand flere och lågo slutligen som små öar, mot hvil-kas stränder hafvet alltjemt kastade sig. Vattnets sänkning fortfor emellertid, och i mån häraf höjde sig allt större landsträckor ur detta: först sluttningen från det småländska höglandet och ändtligen det nedanför detta liggande slättlandet; allt var sålunda torrlagdt, med undantag af det djupaste bäcknet i den gamla hafsviken, den sjö, som man sedermera kallat Venern. De forna öarne voro förvandlade till berg och kullar, tillkomna genom aflagringar ur vattnet, hvilka lågo som stelnade hafsvågor på den stora slätten. Genomskuren af en mängd från söder rinnande vattendrag, har denna en sakta sluttning mot södra venerstranden, på hvilken de alla utfalla. Ett undantag härifrån gör naturligtvis den trånga sluttning mot sydvest, i hvilken göta elf framrinner.
Nya årtusenden rulla emellertid fram öfver nejden. Ogenomträngliga skogar hafva uppspirat på den forna hafsbottnen, och i dessa kringströfva djurslägten, som nu längesedan försvunnit från jorden, men endast för att lemna rum för nya. Ännu äro djuren de enda, som uppfylla skogarne, men kampen för tillvaron bar dock allaredan börjat; i denna är den starkaste och listigaste alltid segervinnaren, och döds-och segertjuten är det enda, som stör den djupa tystnaden. Men så uppträder en dag en varelse, som gör sig till herre öfver dem alla: vilden har tagit sin jordkula i besittning, och nu skola de föda och kläda honom.
Århundraden framflyta på detta sätt, men slutligen har vilden undanträngts af en annan stam med högre odling, som smider jernet och odlar jorden; denna stam tager elden i sin tjenst för att undan-rödja skogarne, och höga rökpelare höja sig öfver dessa: svedjelandsbruket är börjadt. Med detta har
Billingen (från Klagstorp).
