Vårt land. En skildring i ord och bild

UPLAND AF BERNHARD SCHLEGEL.

Upland är egentligen en kollektiv benämning för de trenne sedan slutet af 1200-talet till en lagsaga förenade s. k. folklanden: Tiundaland, Attundaland och 1 iserdhrundaland, och af södra Sveiiges inbyggare begagnades länge detta namn för att beteckna alla Mälarlandskapen. Upland är nu deladt på trenne län: Stockholms län, som innefattar östra, Upsala län den mellersta och Vestmcinlands län, dit större delen af Fjerdhundra land hör, den vestra delen.

Mer än något annat svenskt landskap är Upland inskuret af vikar och vattendrag med bördiga, mergelbaltiga omgifningar. 1 norr räcker detta landskap något norr om Dalelfven, som vid Elfkarleby bro störtar hela sin ofantliga vattenmassa utför en 50 fots, nära nog lodrät klippa och åstadkommer här det beryktade Elfkarlebyfallet, hvarefter hon efter den vilda färden lugnt fortsätter sitt lopp till det 8/,w mil derifrån belägna hafvet. I söder begränsas provinsen af Mälaren, som med åtskilliga vikar går djupt in i landet. Dess kuster sköljas af Bottniska viken, Ålands haf och Östersjön. StocMolms läns upländska del infattar det gamla Attundaland med Roslagen, som förr kallades Rodhen. Det sönderfaller med afseende på sin natur i tvenne temligen olika delar. Den ena, till hvilken hör kusttrakten, är ett af låga bergåsar genomskuret, ofta leende landskap, som närmast kusten alltmer söndersplittras och antager skärgårdsnatur. Den andra, som innefattar trakterna närmast Upsala län samt sluttningen ned mot Mälaren, är i allmänhet ett slättland, här och der korsadt af bredare, med fattig skog bevuxna åsar, samt är nära Mälaren liksom kantadt af flere ned mot sjön stupande branter. Upsala län, som ut-göres af det gamla Tiundaland och en mindre del af Fjerdhundraland, är i allmänhet ett slättland. Södra delen — en af de tidigast bebyggda och på gamla minnen rikaste trakterna i Sverige — upptages till det närmaste af stora, bördiga, skoglösa slätter, der åkerbruket är inbyggarnes nästan uteslutande näringsfång. Närmare Mälarstränderna försvinner det inre landets tröttande enformighet genom omvexling af smärre klippor och skogbevuxna höjder, hvilket i förening med de kringflytande vattnen ger åt landskapet ett rikt mått af skönhet. Länets norra del är åter en vidsträckt och på det hela jemn skogstrakt, uppfyld af mossar och kärr, men äfven af snår och stenbackar, strödda klippblock och flata berghällar. På vissa ställen utbreda sig ej obetydliga slättmarker. Den låga kuststräckan vid Östersjön om-