Sida 4
Stockholm af Anders Flodman
lära hafva släpt i Mälaren en stock, fyld med dyrbarheter och låtit honom drifva med vågorna, i akt och mening att sätta sig ned, der han stannade. Detta skulle hafva skett vid nu varande Helgeandsholmen och gifvit anledning till namnet Stockholm. Hela denna sägen är dock ytterst osäker, och dess trovärdighet minskas deraf, att stället förut hette Stocksund samt att »stock» i det gamla gotiska språket betyder rinnande vatten, hvadan Stockholm skulle betydt helt enkelt en holme i strömmen. Men om också orten fick namn och bebygdes redan i tolfte århundradet, bragtes likväl ordning häri först genom Birger Jarl, som gaf den nya staden privilegier (1255—1260) samt lät befästa densamma genom gråstensmurar, utmed de nuvarande (Jster- och Yesterlånggatorna, i hvilka murar portar funnos, medels hvilkas tillstängande man höll vattnet borta. Dessa ringmurar oin-gåfvo en hög sandås, på hvilken den egentliga staden var belägen, och på högsta punkten af den samma låg det befästade slottet med tornet Kärnan eller Tre kronor. Med denna den egentliga Stadsholmen voro genom broar och torn förenade Stockholmen (Helgeandsholmen) samt Kedjeskär (Riddarholinen). Under den blodiga medeltiden föll en god del af ohyggligheterna på hufvudstadens räkning. Käpplingemorden, på nuvarande Blasieholmen, föröfvades på Stockholms borgare af kon. Albrechts tyska knektar; Brunkeberg, den stora sandåsen på Norrmalm, erhöll sitt namn efter det derstädes aflifvade riksdrotset Brunke och var 1471 skådeplatsen för Sten Sture den äldres seger öfver kon. Kristiern. Under alt detta utvecklade sig likväl staden ganska märkligt. Malmarna började
o
bebyggas, och 1454 skall redan en stor eldsvåda hafva härjat Södermalm (Asöna), och 1484 bortryckte en rasande pest 15,000 invånare. 1520 egde Stockholms blodbad rum på Stortorget, och 1523 uppgafs Stockholm till Gustaf Vasa efter en af de svåraste belägringar, staden någonsin haft att uthärda. Nu kom en tid af relativ ordning, men märkvärdigt nog ökades folkmängden ej i samma grad, som under medeltiden, hvartill de oupphörliga krigen säkert voro förnämsta orsaken. Ännu 1663 säges staden, med hvilken både Norr-och Södermalm nu voro införlifvade, hafva egt endast 15,000 inbyggare, hvaremot den, särdeles under Johan III, gick betydligt framåt i byggnadshänseende. Hundra år efter nämnda tidpunkt egde den redan 75,000 invånare; då tyckes den likväl åter hafva stått stilla eller gått endast obetydligt framåt, enär den 1840 lär hafva räknat endast omkring 84,000 invånare, men har sedan dess gått framåt med jättesteg, till hvilket resultats uppnående särskildt en förbättrad sundhetsvård synes hafva varit verksam. 1875 uppgick folkmängden till 150,000 personer, 1880 till 168,775 samt 1883 något öfver 190,000*.
Stockholms stads ytinnehåll med den till staden före 1870 lagda delen af Djurgården utgjorde 1875 tillsammans 34,710 qvadratref; för den öfriga delens innehåll hafva inga tillförlitliga underrättelser erhållits. Antalet brandförsäkrade fastigheter, som 1826 uppgingo till ett antal af 3,732, med ett värde af 29,273,988 kr. utgjorde 1881 4,066 st., försäkrade till 254,468,550 kr. Stockholms utförsel uppgick 1882 till 287,018,716 kr. och införseln till 325,571,446, beräknade enligt tullvärde.
I jämförelse med andra Europas hufvudstäder lider Stockholm en stor brist på monumentala byggnader. Dess kyrkor äro på ett par undantag när, såsom Storkyrkan, hvilken dock blifvit aftagen på längden för att icke borttaga något utrymme från Slottet,
* Enligt till Statistiska centralbyrån meddelade, på ett par obetydliga siffror när, fullständiga siffror, hvilka doek ej hunnit kontrolleras.
Källa: Project Runeberg ·