Sida 100
NIONDE KAPITLET.
I hvilket Albatros tillryggalägger nära tiotusen kilometer, hvilka sluta med ett lyckligt språng.
Onkel Prudent och Phil Evans voro fast beslutna att fly. Om de icke haft att göra med åtta synnerligen kraftfulla män, hvilka utgjorde luftskeppets besättning, så skulle de kanske vågat en strid. En djerf kupp skulle kanske gjort dem till herrar ombord och tillåtit dem att stiga ned på någon punkt i Förenta staterna. Men som de endast voro två — Frycollin kunde nemligen icke tagas med i räkningen — så var detta icke att tänka på. Då man således icke kunde komma någonstädes med våld, så måste man taga sin tillflykt till list, så snart som Albatros skulle stiga ner till jorden. Det var detta, som Phil Evans sökte göra begripligt för sin otåliga och lättretliga kollega, hvilken han alltid fruktade skulle begå någon våldsamhet, som kunde förvärra ställningen.
I alla händelser var det lämpliga ögonblicket ännu icke inne. Luftskeppet ilade med snabb fart öfver Stilla hafvet. Morgonen derpå, den 16:de Juni, såg man icke längre kusten. Då emellertid kusten bildade en stor bugt från ön Vancouver ända till Aleutiska ögruppen, — en del af ryska Amerika, som afträddes till Förenta staterna 1867 — så skulle Albatros sannolikt komma att passera dess yttersta udde, om ban icke ändrade kurs.
Hvad nätterna föreföllo de båda kollegerna långa! De skyndade sig derför vanligen att så fort som möjligt lemna sin hytt. Men denna morgon hade daggryningen redan länge upplyst horisonten i öster, då de kommo ut på däcket. Man nalkades solståndet i Juni, den längsta
