Sida 159
vestliga vindarna omgifva med en otillgänglig bränning.
Albatros sväfvade nu fram öfver Atlantiska oceanen.
*
TRETTONDE KAPITLET.
I hvilket Onkel Prudent och Phil Evans fara öfver ett helt haf utan att känna af någon sjösjuka!
Ja, det var verkligen Atlantiska hafvet! De båda kollegernas farhågor hade bekräftats. Det tycktes för öfrigt alls icke som om ingeniör Robur kände den minsta oro, då han vågade sig ut öfver detta vidsträckta haf. Hvarken han eller hans besättning tycktes berörda deraf; de voro troligen vana vid dylika öfverfarter. Manskapet hade redan dragit sig tillbaka till sin hytt. Deras sömn stördes säkert icke af någon mara.
Hvart styrde Albatros kosan? Skulle den då verkligen, som ingeniören sagt, företaga ännu mera än resan kring jorden? I alla händelser måste väl denna färd hafva något mål. Det var väl icke antagligt, att Robur ämnade tillbringa hela sitt lif i luften ombord på luftskeppet utan att någonsin åter stiga ned till jorden. Huru skulle han då kunnat förnya sina förråder af lifsmedel och ammunition, för att icke tala om de ämnen, som voro nödvändiga för att hans maskiner skulle kunna arbeta? Det var således en nödvändig sak, att han skulle hafva en tillflyktsort, eller om man så vill en hviloplats i någon okänd och oåtkomlig vrå af jordklotet, hvarest Albatros kunde intaga nya förråd af proviant. Må vara att han afbrutit all förbindelse med jordens inbyggare; men att han gjort detsamma med hvarje punkt på jordytan, det var omöjligt!
Men om så var förhållandet, hvar fans då denna punkt? Huru hade ingeniören lyckats finna den?
