Sida 203
SEXTONDE KAPITLET.
Hvilket lemnar läsaren i en obehaglig ovisshet.
Klockan var nu tjugo minuter öfver tolf. Fem till sex bösskott hade ytterligare lossats från luftskeppet. Onkel Prudent och Frycollin, som stödde Phil Evans, hade kastat sig ned i skydd af klipporna. Ingen af dem träffades. För ögonblicket hade de intet mer att frukta.
Till en början höjdes Albatros på samma gång som den skiljde sig från Chatamön till en höjd af nio hundra meter. Man hade måst öka uppstigningskraften för att den icke skulle falla ned i hafvet.
I samma ögonblick som vakten, befriad från munkaflen, uppgaf det första ropet på hjelp, hade Robur och Tom Turner störtat fram till honom, befriat honom från bindeln och skurit af repen, som höllo honom fångna. Derpå hade underbefälhafvaren rusat bort till Onkel Prudents och Phil Evans hytt: den var tom!
François Tapage hade å sin sida genomletat Frycollins hytt; der fans heller ingen!
Då Robur fick visshet om, att hans fångar undsluppit honom, öfverfölls han af en häftig vrede. Onkel Prudents och Phil Evans rymning var för honom detsamma som att hans hemlighet, hans tillvaro skulle uppenbaras för alla. Att han icke oroat sig vidare öfver det dokument, som de kastat ned under färden öfver Europa, berodde på, att det fans så många möjligheter för att det kunde gått förloradt i fallet! . . . Men nu var det en annan sak! . . .
Han lugnade sig emellertid snart.
— Ja, må vara att de flytt! Men de kunna icke aflägsna sig från Chatamön, och jag skall komma tillbaka! . . . Jag skall söka reda på dem! . . . Jag skall gripa dem! . . . Och då . . .
