Sida 200
16. kap. Hvilket lemnar läsaren i en obehaglig ovisshet.
De tre flyktingarnas säkerhet var verkligen allt utom betryggad. Albatros, som snart åter skulle kunna styras efter behag, skulle inom kort åter uppsöka Chatamön, hvarifrån flyktingarna icke så snart kunde undkomma. Inom tolf timmar skulle de åter vara i ingeniörens våld.
Inom tolf timmar! Ja, men dessförinnan skulle Albatros vara förstörd! Var icke denna dynamitkartesch liksom en torpedo, som var fäst vid dess sida och som skulle fullborda sitt förstörelseverk i den öde rymden?
Emellertid blåste det upp en frisk bris, och luftskeppet fördes bort i nordostlig rigtning. Äfven om dess fart minskades, måste det dock hafva förlorat ön Chatam ur sigte vid soluppgången.
För att kunna strida mot vinden hade det varit nödvändigt, att de framåt drifvande propellrarna, åtminstone den främre, varit i stånd att arbeta.
— Tom, — sade ingeniören, — tänd på lamporna och gör skenet så starkt som möjligt.
— Skall ske, master Robur.
— Och sen alle man till verket!
— Alla! — svarade Tom.
Det kunde icke längre vara tal om att uppskjuta arbetet till följande dag. Nu var det icke värdt att fråga efter trötthet! Det fans icke en enda af Albatros’ besättning, som icke delade sin herres ifver, icke en enda, som icke var färdig att göra allt för att gripa flyktingarna! Så snart den främre propellern kommit på sin plats igen, kunde man åter uppsöka Chatamön, kasta ankar der igen och gifva sig ut på spaning efter flyktingarna. Först senare skulle man börja på att reparera den bakre propellern, och luftskeppet skulle sedan med största trygghet kunna företaga återresan öfver Stilla hafvet till ön X.
I alla händelser var det af vigt, att Albatros icke fördes för långt åt nordost. Ty om så olyckligt vore att vinden tilltog, skulle den icke kunna stå emot och
Källa: Project Runeberg ·