Sida 198
15. kap. Hvari passera saker, hvilka verkligen förtjena att berättas.
Onkel Prudent hann ej afsluta meningen. En rörelse uppstod ombord på Albatros.
Det hade tydligen gjorts allarm. Rymningen skulle nu blifva upptäckt.
— Hjelp! . . . Hjelp! — skrek man.
Det var vakten som hade lyckats slita bort sin munkafle. Skyndsamma steg återljödo på platformen. Strax derpå spredo de elektriska lamporna sitt ljus öfver ön.
— Der äro de!! . . . Der äro de! — skrek Tom Turner.
Man hade fått syn på flyktingarna.
Vid en befallning, som Robur afgaf med hög röst, saktades ögonblickligen de uppehållande propellrarna, kabeln halades in och Albatros nalkades marken.
I detta ögonblick hördes tydligt Phil Evans röst:
— Ingeniör Robur! — sade han, — förbinder ni er på ert hedersord att lemna oss fria på denna ö?
— Aldrig! — skrek Robur.
Detta svar åtföljdes af ett bösskott, och kulan sårade Phil Evans lätt i axeln.
— Ah! De bofvarna! — skrek Onkel Prudent.
Med knifven i högsta hugg rusade han bort mot klipporna, mellan hvilka ankaret låg inkiladt. Luftskeppet var nu icke mera än tjugo meter från marken.
Inom ett par sekunder var tåget kapadt och vinden, som nu hade frisknat till rätt känbart, grep tag i Albatros och förde den bort öfver hafvet i nordostlig rigtning.
Källa: Project Runeberg ·