Sida 197
15. kap. Hvari passera saker, hvilka verkligen förtjena att berättas.
— Ingen? . . . Hvar kan han då vara? — mumlade Phil Evans.
De gingo derpå ända fram till fören i tanke, att Frycollin möjligen låg och sof i något hörn.
Ingen syntes till.
— Skulle den der kanaljen möjligen gått oss i förväg? — sade Onkel Prudent.
— Antingen han gjort det eller icke, — svarade Phil Evans, — så hafva vi icke tid att vänta längre! Låtom oss skynda!
Utan att tveka fattade de båda flyktingarna, den ena efter den andra, tag i repet med båda händerna, höllo fast om detsamma med fötterna och gledo så ned mot marken, dit de anlände alldeles helskinnade.
Hvilken njutning var det icke för dem att beträda denna jord, från hvilken de så länge varit skilda, att hafva fast mark under fötterna, att icke längre vara lekbollar i luften!
De gjorde sig redo att begifva sig till det inre af ön genom att följa den lilla bäcken, då en skugga plötsligt reste sig framför dem.
Det var Frycollin.
Ja, negern hade verkligen fått samma idé som hans herre och hade varit nog djerf att förekomma denne utan att yttra ett enda ord om sina afsigter.
Men detta var icke någon lämplig tid för bestraffning, och Onkel Prudent gjorde sig just i ordning att uppsöka någon tillflyktsort på en aflägsen del af ön, då Phil Evans hejdade honom.
— Hör mig Onkel Prudent, — sade han. — Vi hafva nu undsluppit Roburs våld. Han och hans folk äro hemfallna åt en förskräcklig död. Må vara att ban förtjenar den, men om han gåfve oss sitt hedersord på, att han icke försöker att gripa oss . . .
— En sådan persons hedersord!
Källa: Project Runeberg ·