Sida 186
15. kap. Hvari passera saker, hvilka verkligen förtjena att berättas.
På den nordvestra udden reste sig ett kägelformigt berg, hvars höjd väl kunde uppskattas till omkring fyrahundra meter.
Man såg icke till några infödingar, men det var möjligt, att de bebodde den motsatta stranden. Om de varseblifvit luftskeppet, så skulle för öfrigt fruktan antagligen förmått dem att fly eller gömma sig.
Vid öns sydöstra udde var det som Albatros hade kastat ankar. Vid en liten hafsvik icke långt derifrån hoppade en liten bäck lekande fram mellan klipporna. Längre bort sträckte sig några slingrande dalgångar med en mängd olika slags träd. Der fans vildt i massa såsom rapphöns och vadarefoglar. Om ön också ej var bebodd, så föreföll den åtminstone att vara beboelig. Robur kunde säkert hafva stigit i land der, och om han icke gjorde det, så berodde detta säkert på, att den starkt kuperade marken icke tyckes erbjuda något lämpligt ställe att placera luftskeppet på.
Under väntan på soluppgången började ingeniören företaga reparationerna, hvilka han ansåg kunna afslutas under dagens lopp. De uppehållande propellrarna, som voro i ett förträffligt skick, hade arbetat med beundransvärd regelbundenhet midt uti orkanen, hvilken, efter hvad man observerat, snarare hade underlättat deras arbete. I detta ögonblick var halfva antalet i verksamhet — hvilket var tillräckligt för att hålla linan spänd, som var fästad i lodrät linie från stranden.
Men de båda framdrifvande propellrarna hade tagit stor skada, större än Robur först trott. Man måste räta ut deras vingar och reparera maskineriet, som bibringade dem rörelsen.
Det var med den främre propellern, som manskapet under Roburs och Tom Turners ledning nu sysselsatte sig. Robur ansåg det vara klokast att börja med denna, i händelse att Albatros af någon oförmodad anledning skulle blifvit tvungen att fortsätta sin färd, innan
Källa: Project Runeberg ·