Sida 221
17. kap. I hvilket man går två månader tillbaka i tiden och sedan hoppar nio månader framåt.
flyktingarnas rymning och deras afresa från Chatamön. Och häraf kom det sig, att presidenten och sekreteraren under ändlösa jubel- och hurrarop från de ovanligt talrikt församlade medlemmarna kunde återintaga sina platser vid klubbens sammanträde.
Emellertid hade ingendera af dem någonsin varit så lugn. Då man såg dem, kunde man tro, att intet märkvärdigt hade passerat sedan den minnesvärda sammankomsten den 12 Juni. Tre och en half månad, hvilka tycktes vara alldeles utplånade ur deras tillvaro!
Efter den första salvan af hurrarop, hvilka båda mottogo med en uppsyn, som icke förrådde den minsta rörelse, tog Onkel Prudent af sig hatten och började:
— Ärade medborgare, — sade han, — sammankomsten är öppnad.
Härpå följde frenetiska och välförtjenta hurrarop. Ty om det också icke var något ovanligt, att sammankomsten öppnades, så var det så mycket ovanligare, att det skedde af Onkel Prudent, biträdd af Phil Evans.
Presidenten väntade, tills förtjusningen uttömt sig i rop och handklappningar. Derpå fortsatte han:
— Vid vår sista sammankomst, mina herrar, var diskussionen mycket liflig (hör! hör!) mellan dem, som ansågo, att propellern skulle sitta i aktern, och dem, som ansågo, att den skulle sitta i fören på vår ballong Go ahead! (Tecken till förvåning.) Nu hafva vi emellertid funnit ett medel att sammanjemka de båda förslagen, och medlet är detta: att sätta två propellrar, en vid hvardera ändan af gondolen! (Häpen tystnad.)
Och detta var allt.
Ja, allt. Icke ett ord om presidentens och sekreterarens vid Weldoninstitutet bortröfvande! Icke ett ord hvarken om Albatros eller om ingeniör Robur! Icke ett ord om luftfärden! Icke ett ord om, på hvad sätt det lyckats fångarna att undkomma! Och slutligen icke ett ord om, hvad som blifvit af luftskeppet, om det ännu
Källa: Project Runeberg ·