Sida 39
4. kap. I hvilket författaren försöker att, apropos betjenten Frycollin, åter upprätta månens anseende
gång hade polisen fått lof att träda emellan för att göra passagen fri för åkande och gående, hvilka till största delen icke alls hade något intresse för frågan om luftseglingen. Men aldrig hade tumultet antagit sådana dimensioner, aldrig hade klagomålen varit så berättigade, aldrig polisens mellankomst så nödvändig, som denna afton.
Medlemmarna i Weldoninstitutet voro dock i någon mån ursäktade. Man hade icke skytt att anfalla dem i deras eget läger. En anhängare af principen: “tyngre än luften“ hade sagt saker, hvilka voro särdeles obehagliga att höra för dessa fanatiska anhängare af principen: “lättare än luften“. Och så hade han till på köpet försvunnit just i det ögonblick, då man beredde sig till att behandla honom efter förtjenst.
Detta kräfde sannerligen hämd. Man kunde icke hafva amerikanskt blod i ådrorna och lemna sådana förolämpningar ostraffade! Amerigos söner behandlade såsom söner af Cabot! Var icke detta en förolämpning, så mycket mera oförlåtlig som den träffade hufvudet på spiken — enligt historien?
Klubbens medlemmar slöto sig derför tillsamman i olika grupper och genomletade först Walnut-street, sedan de angränsande gatorna och slutligen hela qvarteret. De väckte upp invånarna ur deras sömn. De tvingade dem att låta genomsöka sina hus, utan att sedan godtgöra dem för den skymf, som begåtts mot deras enskilda lif, hvilket annars är särdeles respekteradt hos alla folk af anglo-saxisk härkomst. Men allt bråk och alla efterspaningar voro förgäfves. Robur stod ingenstädes att finna. Man kunde ej ens upptäcka ett spår af honom. Om han farit upp i Go-a-head, Weldoninstitutets ballong, skulle han icke varit mera omöjlig att anträffa. Efter en timmes fåfänga spaningar måste man afstå från vidare efterforskningar; kollegerna skildes åt, efter att hafva svurit en dyr ed på, att de skulle utsträcka sina efterspaningar
Källa: Project Runeberg ·